Ja, ibland blir sorg till ilska och tvärt om.
Även om jag varit otroligt arg de senaste veckorna så kan jag i nuläget inte låta bli att erkänna att jag också känner mig otroligt ledsen och sårad.
Jag skäms till viss del, även om jag inte borde, bara för några ord som jag vet inte ens är sanna.
Man skall lita och tro, men inte för mycket.
Det svåra är bara att avgöra hur mycket, hur skall man veta det?
Man skall lita på vad människor säger men ändå ta allt med en nypa salt.
Jag har alltid varit en sådan människa som trott gott om folk i min omgivning.
Jag får höra att jag inte borde sluta med det, men det är svårt.
Redan nu så tar jag inte vad folk säger på allvar, bara utifall att det inte skulle vara sant.

Jag har varit stark, men även välbygda broar brister ibland.
Så var det för mig med.
Jag brast ordentligt.
Som tur var så hade jag min soulmate S med mig,
tack vare henne blev det hela lite lättare och det gick över fortare än väntat.
Men jag är så besviken och sårad.
Jag släppte in någon på djupet, för att efteråt bara få höra hur patetisk och naiv jag var.
Därför hade vi idag vår "ritual", den som skulle avsluta allt.
Men hur mycket jag än försöker så slutar den lilla flickan i mig inte att gråta.
Hon vill höra hur du ångrar dig och hur dåligt du mår över vad du gjorde mot henne.
Hon vill att du skall hjälpa henne att sluta gråta.
/C