Jag, otur? Nej, varför tror du det?

Nu ljög jag.
Dom senaste dagarna har minst sagt varit hektiska.
Eller skall jag kalla dem förjävliga? Ni får välja själva helt enkelt.
Jag är iaf trygg igen, någonstans där bara ett fåtal vet vart jag är,
jag hade tänkt låta det förbli så också.
Jag som skulle göra så mycket därhemma.
Ioförsig kan jag väl plugga lika bra här som hemma,
men mitt studierum ropar på mig och vill att jag sitter där bland alla böcker och ljus och läser.
Jag vill det med.
Eller plugga vill jag väl inte, men det hade ju vart skönt att befinna sig i sitt eget hem.

Sjukhus är ju inte heller så ovanligt i min värld.
Propp, EKG och magnetröntken.
Jo, jag oroar mig visst, det låter bara inte så.
Det känns som ett skämt, att någon bara satt på en komedifilm.
Ni vet en sån där film där ena galenskapen händer efter den andra och dom aldrig tar slut.
Då man sitter och undrar vilket hjärnfel killen som skrev den filmen hade.

Ja ja, nu har jag visat lite livstecken.
Nu går jag.