Hallå därute.
Sitter och bloggar från soffan efter en skön powernap.
Ute är det mulet och blåsigt men varmt.
Ni som känner mig vet att jag är en otroligt utåtriktad och social människa som näst intill alltid säger vad jag tycker och tänker, ibland är det en nackdel.
I början av min sjukdomstid förra hösten så "dog mitt känsloliv ut" och jag tyckte och tänkte helt plötsligt inte så mycket längre. Hade någon annan en annorlunda åsikt så var jag helt plötsligt tyst om vad jag egentligen tyckte, detta var synd.
Idag har mina känslor börjat komma tillbaka, mycket tack vare mina mediciner och behandlingar och detta gör det ibland svårt att leva som en "vanlig människa".
Eftersom jag inte längre är van vid vissa känslor så tar dom över och ett vanligt vardagsproblem kan för mig bli en katastrof.
Jag får ofta frågan om jag skäms för mitt "tillstånd", svaret är:
Absolut inte!
Jag har varit med om mycket de senaste åren som jag inte önskar min värsta fiende.
Jag är tacksam för att jag kan få hjälp för att bli frisk och accepterar det som en del av mig själv.
Avslutar det här lite för deppiga inlägget med en underbar låt :)
make love<3
